För mina fina vänner!

Om jag skulle beskriva precis hur jag känner just nu...

Jag är rädd.

Jag har inte erkänt det förns nu.

Jag e rädd. Rädd för dig. Du kan skada mig så oerhört mkt mer än vad du redan har gjort.

Hoppas du fattar att du har förstört allt.

Ja precis allt.

Men jag antar att jag måste lära mig leva med det för du kommer alltid vara här, precis intill.

Precis där. Tillräckligt nära för att jag ska kunna känna hur du slutat älska mig.

Jag slutade träffa dig för att jag inte orkade må dåligt hela tiden.

Jag hoppas du fattar nu att det var pga dig!

Så snälla, låt mig gå nu.

Jag tror att jag vill att du ska komma tillbaka nu.

Nej, jag vill vara så långt bort från dig som möjligt men, jag är rädd för hur det kommer sluta.

Man kan inte välja vad man ska tycka om folk.

Så snälla, du får ta steget för jag vet inte vad jag vill längre...

Hjälp mig!

Snälla Du, gör ngt.

Mitt liv rasar samman mer och mer. Som när ngt plockar bort sandkorn efter sandkorn på ett sandslott.

Sandslottet står öde precis helt ensam. Medans du sakta tar bit efter bit ifrån det.

Tillslut kommer det rasa av sig självt för att det inte orkar hålla sig uppe utan dom sandkornen du plockat bort.

Det värsta är att du inte kan sluta.

Du kanske hade ett val, ngn gång. Men det var så länge sedan nu så att du säkert glömde bort de.

Snälla, försök sätta tillbaka sand kornen nu!

Det kankse inte blir lika fint som när du började plocka dom.

Men det kan bli bättre än nu.

Bara lite sår som nästan inte syns på ytan.

Men på insidan, där kommer dom alltid finnas kvar!

Nu orkar jag inte mer.

Så Bara Gör Ngt Åt Saken! :'(

Om du inte vet vad jag snackar om så är det nog inte meningen heller.

Jag har berättat för dom som jag vill ska veta, om det inte är ok med dig så kan du ju sluta läsa nu.

Linnéa